ing:we

-"Deprimerande? Nej, snyggt. Rosa leggings, 80-tal? Eller....ja. Varför inte. Flummigt? Ha Ha du skriver ju allt jag säger!!...Åhh...du e så dum! Fast det sa jag ju inte!..."

Detta var vad som sades den 4:e april kl 11:24 av Anna då hon helt utan att göra något vettigt alls,...som att diska eller så,  satt och tittade på då hennes Älskade Ingird skulle skriva ett fint inlägg på sin, väldigt sällan skrivna i, blogg.

Det ska vi råda bot på.

Så börjar hon igen:
-"Hör du...Plattången är på!! Hörde du vad jag sa??"...Anna fortsätter med att bara sitta och vara till ingen nytta...

Nu kommer hon och frågar MIG om JAG tycker HON är SNYGG???? -Hallå!! Du är Alltid snygg svarar jag. Det behöver man inte säga till henne,...det vet hon. Snyggast i stan. Och latast. Men goast.
- "Det är faktiskt inne att ha så här Ingird!" Säger hon där ståendes med ett björnborg band runt huvudet. Nu söker hon despirat efter bekräftelse från Alma som rynkar på näsan..."- Där ser du? Alma tycker det är snyggt!"
Hmm...snacka om att tolka som man vill. Ja visst! Du är LÄCKER! Kan du diska nu eller??

Hoppas.

Idag är en fantastisk dag! Låt oss fröjdas och vara glada! Olle river ut alla papper....

När man är uppväxt med kommentarerna -"Vad gör du nu?" och det givna gulliga småbarnsvaret: -"Sjvammlaj!" är det inte konstigt att man alltid kännt sig uppmuntrad att faktiskt göra just detta: Svamla!
Alla i våran familj lider av ett kroniskt "svammelsyndrom". Det var med den ljuvliga lilla Karin på tre år som det hela startade. Med sina mörka lockar kring öronen satt hon i kökssoffan och svamlade som en tok. Våran mamma, nära besläktad med Povel Ramel (inte sant men nästan) fick oss alla att tycka om att prata bara för att få hennes mjuka stämma att ljuda: "Vad gör du nu?" En mening så innerligt fylld av kärlek, omsorg och stolthet över oss barn, så att det inte var konstigt att vi ville spinna vidare bara för att det fyllde vårat behov av uppmärksamhet så lätt.

När folk frågar hur det känns att ha vuxit upp med så många syskon finns det knappast något snabb förklaring, ingen tillräckligt beskrivande mening kan uppfinnas men jag ska göra ett försök.

Morgonens första spring i trappan dånar i huset, tätt följt av fler fötters snabba tramp, det är frukost och mamma har just ropat: -"Var så GRODAA!!!" ,eftersom hon har svårt att låta bli att leka med orden, och köket fylls av sång och knäpp med fingrar och prat och när tillslut alla sitter tar mor och far ett djupt andetag och så förenas hela familjen i en bordssång och minst fem olika stämmor växer fram medans hunden förväntansfullt sitter med huvudet på sned och väntar på allas rester som allt som jämt hamnar i matskålen efter måltiden och alla splittras ut till sina olika aktiviteter då tre slåss om pianot fyra slåss om datorn och ingen vill gå ut med hunden den stackarn medans siste man från bordet får hjälpa mamma duka av vilket då gav fem kronor.

I en enda mening är det svårt. Jag vill berätta om hålet på taket som vi låg och solade nakna i på sommaren, om man reste sig upp kunde hela Älvängen se. Jag vill berätta om tvättstugan i det gamla huset på tomten som faktiskt användes innan pappa byggde om trappan till ett badrum där tvättmaskinen kunde gå konstant. Om vi bäddade sängen på morgonen fick vi två kronor och om man vek en tvättkorg fick man hela tjugo. Från foton och filmer från förr förvånas jag över den ordning mamma hade i huset. Det där har spårat ur i takt med alla prylar som kommit med åren. Men min mamma är verkligen en ordningens och redans kvinna.

Jag älskar min familj. Jag är tokigt stolt över varenda en. Vi är alla så olika, men samtidigt så envetet lika och "Ingvarssoniga" så ingen kan ta miste. När någon ringde svarade nästan alla "Ingvarsson" och mormor gissade alltid fel på vem av barnen det var i andra änden.

Och hultasjön.

Det där kan jag nästan inte skriva om.  Börjar gråta.

Mammas alla tavlor. Alla människor som kommit på besök genom alla år, bott hos oss, längre eller kortare tider.

Sommarstugan, Jörlanda. Tårarana sprutar.

Tänk vilken välsignelse. Guddeby. Josef och Arvid, dom mest underbara bröder som bodde tillsammans utan att gifta sig ett helt liv. Dom bjöd på sockerbitar och ville att vi skulle sjunga för dom. Världens snällaste.

Mormor och morfar. Fjällbackagatan. Ankdammen och alla långa gudstjänster på St Paulis hårda kyrkbänkar med en bröstkaramell i munnen. Pingisrummet på morfars vind och doften av nytvättat i källaren.

Jag skulle vilja utrycka mig på det mest tydliga och klara språk jag kan. Jag har fått en sån fantastiskt och eftersträvansvärd uppväxt, en totalt idealisk barndom. Nu rinner mina tårar för jag lider av vetskapen om att mina barn aldrig kommer kunna få uppleva det jag har fått uppleva. Och det gör ont.

Men jag är ändå bara tacksam. Dom får det genom mig och alla sina mostrar och morbröder, och sin underbara mormor och morfar.

Länge leve lyckan av kärleken som vi fått fast vi inte förtjänat det som barn. Läng leve föräldrar som Älskar sina barn, dom gör ett bra jobb fast dom inte tror det. Det är inte lätt. Men jag tror att mina barn älskar mig, fast jag känner mig som en riktigt urkass mamma oftast.

Puss på er mina barn. Jag Älskar er.

Olle har blivit blåmålad på naglarna av sin moster Emmy. Han går omkring och pekar och säger -"Oj!" och pekar med andra handen på den blåa färgen och vill att mamma ska blåsa. Nu är det snart borta, han äter upp det.

Vi hade en fantastiskt helg tillsammans. Vi gick i skogen bland vargspår och björnspår som jag trodde att det var men det var visst jättestora älgspår. Konstigt. Vi tävlade om vem som kunde gå längst på skaren som var på sjön. Det var befriande ansvarslöst och lekfullt. Så barnslig hade jag inte kännt mig på länge. Thomas lekte hemlig agent och slängde sig och rullade runt på skaren så att han skar sig och blödde. När vi kom tillbaka till stugan pusslade vi två 500 bitars pussel och varje pusselbit som blev lagd var man tvungen att pussas för. Bra lek. Många pussar. Träningsvärk i läpparna.

Nu har vi varit hemma i en vecka redan, tiden går fortare och fortare, fattar knappt vad som händer mellan dagarna som går. Som är livet. Livet som går. Känns bra att vi jobbar för våran framtid. Den är tryggad. Snart är vi vår egna chef. Jag är det ju redan. Och till sommaren blir Thomas det också. Känns helt otroligt.

Hur är det med alla där ute?

 

.....tänk dig själv. En aktiv vardag som ger så mycket skojs och trevliga möten och lyckorusen avlöser varandra för att det vi gör är så fantastiskt roligt. Men det gör också att vi i princip aldrig får en chans att sitta ner och samtala, kura i en soffa, prata om framtiden, planera långsiktigt, uppmuntra genom att lyssna, massera ömma axlar och fötter, pussas på ett sätt som kräver en medveten och planerad förhandsstudie om vad min älskade behöver och skulle må gott av just nu, typ bakom öronen... och allt annat som för vissa människor är standard. Som att göra frukost på sängen emellanåt. Eller läsa högt, en rolig händelse ur en tidning som man för ovanlighetens skull fått tid till att verkligen läsa och sätta sig in i.

Jag skrev just en lång fin dikt som förvann. Den hade antagligen vunnit en oscar. Kan man stämma blogg.se?

Han har börjat snacka. Så fint alltså. Tack tack kan han säga när man frågar vad man säger. Idag härmade han hundarna hos några vänner vi fikade hos. Han la sig på golvet i samma ställning. Så lugn och så olik Alma. Hennes sätt att härma en hund hade nog snarare varit att hoppa fram på alla fyra och skälla hysteriskt.

Min man kan allt. Han kan lägga pärlplattor. Laga mat. Meka. Bygga. Natta barn. Massera. Romantisera. Jobba flitigt och målinriktat...och såklart mycket mer än så.  Jag älskar honom. Nu står han i köket och ska göra en grönsakswook med räkor. Jättegott. Jag har det så bra.

Anna är också duktig. Idag har hon varit rökfri i mer än ett dygn. Vi hejar på och peppar men det är helt och hållet hennes egna beslut och driv som gör jobbet. Vi är glada. Imponerade och stolta. Det är så härligt att vi får ha Anna hos oss. Hon förgyller våran vardag. Det blir lite mera familj av alltihop. Och trångt och hjärte-stjärterums mysigt.

I morse sov Olle till 08:00 i sin egen säng. Ovanligt. Alma vaknade stilla och försiktigt mellan oss i våran sköna säng. Hon började prata om skolan och att hon fyller fem år till sommaren. Då börjar hon nästan skolan. Jag sa att hon inte fick växa upp så fort. Att hon ju var min bebis fortfarande. Då förklarade Alma för mig på sitt underbara "fröken duktig" sätt att det ju faktiskt är Olle som är bebis i den här familjen. - Det förstår du väl mamma. Annars skulle ju Olle och jag vara tvillingar och det vill du väl inte?...Det Går ju faktiskt inte mamma!
Nä. Det går ju faktiskt inte. Nu är hon snart fem och jag får lära mig acceptera faktum. Trodde inte jag skulle bli en sån som går och säger det men: Tänk vad tiden går fort! Inte riktigt klokt.

Nu är jag hungrig som en gnu. Som inte ätit på ett år. Eller. Är dom döda då kanske? En som inte ätit på en månad. Låter bättre.

Idag fick vi sova...Syster till mamma och mormor och morfar till ungarna tog med sig Alma och Olle till Älvängen. Jag sov till halv 12. Gick upp för att det gjorde ont i ryggen. Hade liksom älskat klart sängen för idag...Men kommer älska den lika mycket i natt igen. Efter en tokkonstig film till frukosten om den asiatiska western och massa märkliga "oneliners" och fighting hade jag verkligt hård huvudvärk. När vi sedan vi bestämt oss för att hälsa på goda vänner till kvällen och skulle åka till Älvängen för att hämta våra efterlängtade små skitungar fick vi äran att plocka upp en liftare. En tjej som heter Winnie som är möbelsninckare. Jätteduktig! Hon stannade till med oss i Älvängen och tog en kopp kaffe. Josef hade kommit hem från Peru och jag fick gosa in mig i hans superkrulliga hår. Härligt.
Sen när vi skulle vidare insåg vi att mormor och morfar åkt iväg med bilstolarna i deras bil så vi var fast i Älvängen. Men det löste sig. Det gör det alltid.

Nu måste vi skynda oss. som vanligt. typiskt oss. när ska vi lära oss...

....för det blir ju aldrig någon tungt och mycket sömn i den här familjen. Men jag är glad ändå. Älskar våran säng.

God natt!

Hej alla som av någon märklig anledning råkade hamna på min purfärska fina nya spännande och hjälplöst intressanta blogg!! Välkommen så stort och mycket.

Jag är Ingrid Wetterstrand, en galen företagare med två barn..förlåt, tre...(...min extra dotter Anna på 18 år blev just utelämnad och besvärad av det jag just skrev)
Jag lever ett ganska onormalt liv här i Vänersborg, ingen dag liknar den andra och det är väldigt spännande. Mina barn är det mest fantastika jag har och ingenting i Världen kan jämföras med dem. Låt mig förklara varför:

Alma:  4 till 5 år gammal enligt henne själv, hon blir 5 i juli. En flicka med huvudet fullt av jag vet inte vad, men ibland kommer det ut ur munnen på henne och det kan få den mest skreptiska pessimisten att vika sig av skratt. Hon kan skriva nu...massa fina bokstäver. och krumelurer. Hon har långt blondt hår som mamma inte får kamma för det kan vara farligt faktiskt.
En dag ville mamma platta håret på Alma och det blev en hysterisk tillställning då Alma efter halva håret avklarat känner stor tveksamhet över att låta mamma göra klart den andra halvan, mamma måste, som hon brukar, hota på något sätt, (hon såg ju inte klok ut...) Och det som låg närmast tillhands var såklart Tomten. Ska vi ringa tomten? Om vi inte kan platta färdigt får du inga juklappar ju. Av någon spännande anledning ringer telefonen och mamma spinner vidare på ämnet, Nu ringer han, ska jag säga till honom då? Alma fullständigt rasar och vrålar hysteriskt: NEEEEEEIGH!!!!! Gör inte det! När mamma inser att hon ju måste svara i telefonen tror Alma på allvar att det är Tomen och försöker hindra mamma från att svara, hon kastar sig över mamma och gör allt hon kan....hihi stackars liten. Men håret blev platt.

Olle: 1,5 år gammal, säger inte så mycket...bajs bara. Och titta här. Och sen låter dessa ord likadant: Alma, Anna, Lampa, mamma, pappa och ja...typ allt. Vatten blir Áaen och så öhar han åt det mesta. Javisst, han kan säga DENN! Det gäller allt han vill ha.
Han är den gisigaste mysplutten man kan önska sig. Stoppar man in nappen i munnen på honom åker automatiskt ena eller båda händerna upp i håret på honom själv och börjar mysa och pilla. Är han i famnen på någon och han når flyttar händerna över till närnmsta huvud.  
En natt när Olle som vanligt låg mellan mamma och pappa nådde han inte mammas huvudhår, då började de små knubbiga goa fingrana pilla i mammas ögonbryn! Jätte knasigt men mysigt, mamma kunde inte låta bli skratta. Har aldrig kännt något liknande förut. Olle vad jag älskar dig.

Anna: 18 år och 1 månad och två dagar idag...förstår ni vad jag får gå igenom? HJÄLP!!!! Känner någon en bra psykolog eller?
Nä jag skojar ju såklart. Anna är den stora ljuspunkten i vårat hem! En bättre inneboende får man leta efter. Idag tog hon disken nästan helt frivilligt, igår gjorde hon det helt frivilligt! Helt otroligt. Tror hon samlar poäng....snart kommer den stora förfågan om något som vi måste säga ja till eftersom hon varit så fantastiskt hjälpsam den sista tiden....undrar vad det kan bli.
Anna är väldigt smart. Faktiskt en av de smartaste jag känner. Jag är väldigt stolt över att få ha henne boendes hos oss, att hon vill det, och faktiskt säger att hon TRIVS! Fast hon får dela rum med Olle och Alma. Och stå ut med mig. Stackare.
Hon är snygg också, och ibland tycker jag att hon och alma är väldigt lika...det är bra.
Det kanske kan tänkas att jag också då, genom Alma liksom, är lite snygg också ibland! GÖTT!!

Fortsättning följer när tid blir över.