ing:we

När man är uppväxt med kommentarerna -"Vad gör du nu?" och det givna gulliga småbarnsvaret: -"Sjvammlaj!" är det inte konstigt att man alltid kännt sig uppmuntrad att faktiskt göra just detta: Svamla!
Alla i våran familj lider av ett kroniskt "svammelsyndrom". Det var med den ljuvliga lilla Karin på tre år som det hela startade. Med sina mörka lockar kring öronen satt hon i kökssoffan och svamlade som en tok. Våran mamma, nära besläktad med Povel Ramel (inte sant men nästan) fick oss alla att tycka om att prata bara för att få hennes mjuka stämma att ljuda: "Vad gör du nu?" En mening så innerligt fylld av kärlek, omsorg och stolthet över oss barn, så att det inte var konstigt att vi ville spinna vidare bara för att det fyllde vårat behov av uppmärksamhet så lätt.

När folk frågar hur det känns att ha vuxit upp med så många syskon finns det knappast något snabb förklaring, ingen tillräckligt beskrivande mening kan uppfinnas men jag ska göra ett försök.

Morgonens första spring i trappan dånar i huset, tätt följt av fler fötters snabba tramp, det är frukost och mamma har just ropat: -"Var så GRODAA!!!" ,eftersom hon har svårt att låta bli att leka med orden, och köket fylls av sång och knäpp med fingrar och prat och när tillslut alla sitter tar mor och far ett djupt andetag och så förenas hela familjen i en bordssång och minst fem olika stämmor växer fram medans hunden förväntansfullt sitter med huvudet på sned och väntar på allas rester som allt som jämt hamnar i matskålen efter måltiden och alla splittras ut till sina olika aktiviteter då tre slåss om pianot fyra slåss om datorn och ingen vill gå ut med hunden den stackarn medans siste man från bordet får hjälpa mamma duka av vilket då gav fem kronor.

I en enda mening är det svårt. Jag vill berätta om hålet på taket som vi låg och solade nakna i på sommaren, om man reste sig upp kunde hela Älvängen se. Jag vill berätta om tvättstugan i det gamla huset på tomten som faktiskt användes innan pappa byggde om trappan till ett badrum där tvättmaskinen kunde gå konstant. Om vi bäddade sängen på morgonen fick vi två kronor och om man vek en tvättkorg fick man hela tjugo. Från foton och filmer från förr förvånas jag över den ordning mamma hade i huset. Det där har spårat ur i takt med alla prylar som kommit med åren. Men min mamma är verkligen en ordningens och redans kvinna.

Jag älskar min familj. Jag är tokigt stolt över varenda en. Vi är alla så olika, men samtidigt så envetet lika och "Ingvarssoniga" så ingen kan ta miste. När någon ringde svarade nästan alla "Ingvarsson" och mormor gissade alltid fel på vem av barnen det var i andra änden.

Och hultasjön.

Det där kan jag nästan inte skriva om.  Börjar gråta.

Mammas alla tavlor. Alla människor som kommit på besök genom alla år, bott hos oss, längre eller kortare tider.

Sommarstugan, Jörlanda. Tårarana sprutar.

Tänk vilken välsignelse. Guddeby. Josef och Arvid, dom mest underbara bröder som bodde tillsammans utan att gifta sig ett helt liv. Dom bjöd på sockerbitar och ville att vi skulle sjunga för dom. Världens snällaste.

Mormor och morfar. Fjällbackagatan. Ankdammen och alla långa gudstjänster på St Paulis hårda kyrkbänkar med en bröstkaramell i munnen. Pingisrummet på morfars vind och doften av nytvättat i källaren.

Jag skulle vilja utrycka mig på det mest tydliga och klara språk jag kan. Jag har fått en sån fantastiskt och eftersträvansvärd uppväxt, en totalt idealisk barndom. Nu rinner mina tårar för jag lider av vetskapen om att mina barn aldrig kommer kunna få uppleva det jag har fått uppleva. Och det gör ont.

Men jag är ändå bara tacksam. Dom får det genom mig och alla sina mostrar och morbröder, och sin underbara mormor och morfar.

Länge leve lyckan av kärleken som vi fått fast vi inte förtjänat det som barn. Läng leve föräldrar som Älskar sina barn, dom gör ett bra jobb fast dom inte tror det. Det är inte lätt. Men jag tror att mina barn älskar mig, fast jag känner mig som en riktigt urkass mamma oftast.

Puss på er mina barn. Jag Älskar er.